man måste tro för att hjälpa att hålla upp det sista lilla i sin kropp. att kunna gå med rak rygg och känna sig trygg.
trygg i sig själv och vara trygg i det man gör.känna sig trygg i varje steg man tar och varje beslut man tar. och om du någon gång skulle ta fel beslut eller ta ett litet fel steg, har du lätt att snabbt hitta tillbaka till din bana. men om du inte skulle tro, skulle din kropps hållning falla. dina steg skulle vara skakaiga och dina beslut helt fel. du skulle inte tro på dig själv och du skulle inte tro på det du gör. hela du skulle blekna. du skulle stänga in dig i din egen bur innom dig. där du tycker att du sitter säkert och tryggt. du skulle inte låta någon komma för nära. för om någon kommer för nära flyr du. snabbt. flyr från verkligeheten och stänger in dig i ett rum. i ett vitt rum som bara har tak, golv och väggar. känslorna som strömmar ur dig bildar ett oväder som du själv sitter i mitten i. mitten i någonting som du har skapat själv. för att du är rädd. rädd att släppa in någon igen. det är därför du har slutat tro och för att du sakta men säkert bleknar. varje tår som faller tar med sig en liten färgbit från ditt ansikte och snart finns det inget kvar att ta av. när du vet att han är borta, går du försiktigt tillbaka i din bur igen och väntar. väntar på att någon gång börja tro igen och väga starka ut händen utanför den tyrgga buren, för att börja känna igen.